Ibland vänder livet på en femöring, som min mormor brukade säga, och just det har jag nu fått uppleva själv. Efter en kämpig tid på ett personligt plan försöker jag sakta ta mig tillbaka till det som var jag. Försöker hitta tillbaka till sådant som gör mig glad, så som bloggandet. Som naturen och vänner och kaffe. Jag känner för första gången på länge att jag vill skriva igen, och jag tänker inte spilla en minut!
God belysning i naturen är viktigt
Under veckorna som gått har jag spenderat mycket tid själv ute i naturen. Ni som har följt mig ett tag vet ju att jag har en förkärlek till skogen, och därför kändes det naturligt att fly ut i det vilda, där synen av krokiga stammar och spretiga grenar matchade mitt minst lika krokiga och spretiga inre. Förra veckan så bestämde jag mig för att åka ut några timmar senare på dagen än vanligt. Mest för att jag ville känna hur skogen kändes i mörkret, och om min puls skulle eka mellan träden lika högt som mellan mina öron.
Jag tog med mig min ficklampa, en nyinköpt Fenix, som på riktigt är det bästa köpet jag gjort på länge! Denna lilla lampa gjorde den här kvällen i skogen till ett skådespel. Det är någonting med att stå i mörker och vara den som bär ljuset. En mäktig känsla av makt. Jag bara gick runt och njöt, lös med min lampa och lyssnade till den moder som aldrig sover.
Backkamerasystem är inte så pjåkigt
På vägen hem hade jag dock kunnat ha bättre tur. Jag brukar inte vara otursförföljd men denna gång var det lite annorlunda. Jag backade nämligen in i en stolpe på parkeringen och min lilla skrothög fick dig ett ordentligt märke. Dock hittade jag ett backkamerasystem med både backkamera och skärm på samma ställe där jag köpte Fenix ficklampan, så nu är jag utrustad för både stolpar, skuggor och mörka nätter. Jag har tidigare varit negativ inställd mot backkameror men inser nu i efterhand att dom där prylarna inte är så pjåkiga trots allt.