Ibland v\u00e4nder livet p\u00e5 en fem\u00f6ring, som min mormor brukade s\u00e4ga, och just det har jag nu f\u00e5tt uppleva sj\u00e4lv. Efter en k\u00e4mpig tid p\u00e5 ett personligt plan f\u00f6rs\u00f6ker jag sakta ta mig tillbaka till det som var jag. F\u00f6rs\u00f6ker hitta tillbaka till s\u00e5dant som g\u00f6r mig glad, s\u00e5 som bloggandet. Som naturen och v\u00e4nner och kaffe. Jag k\u00e4nner f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 l\u00e4nge att jag vill skriva igen, och jag t\u00e4nker inte spilla en minut!<\/p>\n
Under veckorna som g\u00e5tt har jag spenderat mycket tid sj\u00e4lv ute i naturen. Ni som har f\u00f6ljt mig ett tag vet ju att jag har en f\u00f6rk\u00e4rlek till skogen, och d\u00e4rf\u00f6r k\u00e4ndes det naturligt att fly ut i det vilda, d\u00e4r synen av krokiga stammar och spretiga grenar matchade mitt minst lika krokiga och spretiga inre. F\u00f6rra veckan s\u00e5 best\u00e4mde jag mig f\u00f6r att \u00e5ka ut n\u00e5gra timmar senare p\u00e5 dagen \u00e4n vanligt. Mest f\u00f6r att jag ville k\u00e4nna hur skogen k\u00e4ndes i m\u00f6rkret, och om min puls skulle eka mellan tr\u00e4den lika h\u00f6gt som mellan mina \u00f6ron.<\/p>\n